Lajvvärlden

Uplands optiska telegrafbolag

Optisk telegraf uppfanns 1792 av fransmannen Claude Chappe. Chappes system för främst militärt bruk omfattade master med semaforliknande vingar, som kunde vinklas på olika sätt med ett sinnrikt system med linor och trissor.

Svensken Abraham Niclas Edelcrantz utvecklade en variant av den optiska telegrafen med 10 järnluckor monterade på en mast och som var och en kunde ställas i två lägen, öppet och stängt. Därigenom möjliggjordes 1 024 kombinationer. Systemet bygger på ett binärt system med 10 signalelement. Edelcrantz mekaniska system med luckor var betydligt snabbare att använda jämfört med det franska systemet. Det första försöket med optisk telegraf i Sverige genomfördes den 30 oktober 1794 genom att en födelsedagshälsning till kungen skickades från Katarina kyrktorn till Drottningholms slott.

Edelcrantz system bestod av luckor som kunde ställas på kant så att de inte syntes på avstånd (= 0), eller vändas så att de syntes väl (= 1). Läget kunde avläsas på långt avstånd med hjälp av kikare. Den ensamma luckan överst kallades A, de 9 luckorna på de tre armarna under betecknade de tal, som kunde tolkas med hjälp av en kodbok. De nio luckorna var utplacerade så att de bildade tre vertikala rader, där en lucka på den övre raden hade värdet 1, en lucka på den mellersta raden hade värdet 2 medan en lucka på den nedre raden hade värdet 4, enligt värdetabellen nedan.

	A
1	1	1
2	2	2
4	4	4

Den första vertikala raden från höger utmärkte ental, den andra tiotal och den tredje hundratal. Talet 367 signalerades således genom följande luckor vändes så att de syntes

	A
1	–	1
2	2	2
–	4	4

Totalt kunde man på detta sätt signalera 512 olika siffertal (kombinationerna 000 – 777, utom de kombinationer, som innehåller 8:or eller 9:or). Med lucka A ovanför de nio luckorna i talmatrisen kunde detta tal dubbleras, varför man med Edelcrantz telegraf kunde signalera 1 024 olika siffertal.

Med vart och ett av dessa 1 024 siffertal utmärktes en av de mera allmänt förekommande stavelserna eller ord, som sammanställts i tillhörande signalbok. Man kunde även på så sätt signalera varje särskild bokstav. Signaltabellen upptog totalt 20 080 olika uttryck.

Vid god sikt tog det omkring sju minuter att sända ett kort meddelande från huvudstationen vid Mosebacke torg i Stockholm till Furusund via de fem mellanstationerna. Ett meddelande från Stockholm till Norrköping tog cirka en halvtimme att få fram, jämfört med en ordonnans som ofta behövde två dagar för samma sträcka.

Optiska telegrafstationer manövrerades och observerades av vakter. Det var ett ansträngande arbete att med kikare hålla kontinuerlig uppsikt på motstationens signaler. Ouppmärksamhet bestraffades hårt! Det gav upphov till en inofficiell kod i kodboken för “privat signalering” mellan vakterna: “Pass på. Inspektör är på väg!” Nattetid och vid dimma blev det förbindelseavbrott.

År 1800 grundade bruksingenjör Eklundh och skolföreståndare Kjellén Uplands optiska telegrafbolag. Syftet var att bygga en optisk telegraflinje mellan järngruvan i Dannemora och greve Jean-Jacques de Geers bruk i norra Uppland; Leufsta bruk, Strömsbergs bruk och Ullfors bruk. Ingenjör Eklundh satte samman en styrelse för bolaget där följande personer blev medlemmar: ingenjör Eklundh, föreståndare Kjellén, greve Jean-Jacques de Geer, bruksdisponent Pousette och brukspatron Adolf Ulric Grill.

Samtliga styrelsemedlemmar investerade i bolaget enligt följande:

Ingenjör Eklundh – 2000 riksdaler riksmynt

Föreståndare Kjellén – 2000 riksdaler riksmynt

Greve Jean-Jacques de Geer – 1000 riksdaler riksmynt

Bruksdisponent Pousette – 1000 riksdaler riksmynt

Brukspatron Adolf Ulric Grill – 1000 riksdaler riksmynt

Året är nu 1802 och än så länge har inga optiska telegrafstationer blivit byggda och ingen investerare har fått någon avkastning.

Bryggholmen

Bryggholmen är en ö i Dalälven som ligger utanför Ullfors bruk och Söderfors bruk. På Bryggholmen finns Bryggholmens by, Bryggholmens flickpensionat och Bryggholmens kyrka med prästgård. Bryggholmens kyrka är stor och vacker och besöks frekvent av bruksfamiljerna i trakten.

Ullfors bruk

Namnet Ullfors bruk härstammar från asaguden Ull den skidåkande och omnämns i skrift första gången år 1326. Drottning Kristina gav rätten att anlägga ett bruk i Ullfors år 1647 till brukspatron Henrik Lemmens (1582-1657). Ullfors blev det sista bruk som anlades av Henrik Lemmens, den mest företagsamme och stridbare av de vallonättlingar som hade vidtalats av Gustav II Adolf.

Tämnarån, som går genom Ullfors, skapade en stark ström ner mot slätten. Det blev Henriks son, Peter Lemmens (1622-1666), utbildad i Amsterdam, som ledde anläggandet av den 80 meter långa dammbyggnaden i Ullfors, vilken åstadkom en fallhöjd på 3,8 meter. En mäktig energikälla för ett flertal vattenhjul för drivande av hammarsmedja och masugn, en kvarn och en vattensåg.

Henrik Lemmens senare arvingar hade svårt att enas. Detta hade till följd att familjens bruk i slutet på 1600-talet missköttes och kom under 1700-talets första decennier att tas över av De “Geerarna” på Leufsta. År 1802 ägs Ullfors bruk av greve Jean-Jacques de Geer.

Ullfors är främst ett stångjärnsbruk som tillämpar vallonsmide. Utöver järnframställningen, har bruket breddats med sågverk och tegelbruk samt stora lantbruk med mejerier och kvarnar. Produktionen i Ullfors inriktades tidigt på export. Från början av 1700-talet exporterades varor till England på en stadig basis, vilket varar även till dags dato, år 1802.

Ullfors bruk har ingen där boende “bruksadel” utan drivs istället av bruksingenjör Mauritz Eklundh, tillika affärsman. Han bor med sin familj på Ullfors gård.

Söderfors bruk

År 1676 bryter krig ut mellan Danmark och Sverige. Den unge, enväldige kungen, Karl XI finner förskräckande nog att Sveriges flotta inte är i det skick den borde vara. Bland annat saknas skeppsankare. Hastigt beslutas att ett ankarbruk skall anläggas i norra Upplands obygd, vid Dalälven, nära gränsen mot Gästrikland. Där skapas Söderfors Bruk. 1680 var masugnen färdigställd och några år senare även ankarsmedjan.

Söderfors bruk anlades av bergmästaren Claes Depken (adlad Anckarström). Claes Depken hade då redan utarbetat en metod vid Älvkarleö bruk att med vattenhammare smida ankare. Detta hantverk hade förut gjorts för hand med tunga släggor. 1685 övertogs bruket av Johan Leijoncrona vid Untra gårds säteri efter många gräl och tvister. För att även säkra brukets fortlevnad i fredstid beviljades Söderfors senare rätt att också tillverka stångjärn.

År 1748 inköptes Söderfors av direktören i Ostindiska kompaniet, Claes Grill och hans fru Anna Johanna Grill (I). Claes Grill satte omedelbart igång med omvandlingen av brukets bebyggelse och Söderfors fick nu en strikt välordnad miljö. Från omkring år 1750 finns en storslagen plan för Söderfors, utförd av arkitekten Carl Hårleman. Planen förverkligades. Herrgårdens huvudbyggnad hade uppförts omkring år 1690, men byggdes nu om och försågs med kvadratiska flyglar, med Hårleman som arkitekt. Huset är uppfört i två våningar, byggt i timmer med panelklädd fasad, i gul färg.

Sonen Adolf Ulric Grill och hans fru Helena Grill anlade med början av 1784 en engelsk park i anslutning till bruket. Under missväxtåren i socknarna kring Söderfors i början av 1790-talet tog arbetet med parken fart. Grill ville bereda sysselsättning åt behövande och påskyndade därför förverkligandet av sina planer. Parken har sedan dess i folkmun kallats “Hedesunda brödkaka” men namnet är Engelska parken. Den svenske gustavianske kompositören Johan Wikmanson skrev 1784 ett divertissement som heter Divertissement på Söderfors bruk i D-moll som var tillägnat Adolf Ulric Grills fru Helena Grill.

Intill herrgården lät Adolf Ulric Grill 1786 även uppföra en byggnad för sitt berömda naturaliekabinett, med mer än 600 uppstoppade fåglar från hela världen.

Änkehuset byggdes 1776 på initiativ av Anna Johanna Grill d.ä. som då var ägare till Söderfors. Huset var en medveten social satsning för att förbättra bostadssituationen för brukets änkor. De fick bo gratis här. Det fanns elva rum, med upp till fyra änkor eller ensamstående kvinnor med barn boende i varje rum, samt en bagarstuga.

Strömsberg bruk

Med vallonernas ankomst till Sverige – värvade hit bl a av framsynta företagsledare som Louis de Geer – tog framställningen av stångjärn fart. Många av invandrarna bosatte sig vid de norduppländska bruken. Här fanns också goda förutsättningar för en kvalitetsstålframställning – skogen, att framställa kol ur – vattnet från Tämnarån, som gav den nödvändiga energin att bearbeta järnet – och så råvaran själv, järnmalmen från bl a gruvan i Dannemora.

Västlands bruks ägare Wellam Wervier köpte mark kring Dorkarby ström och fick 1643 privilegiebrev att bygga Strömsbergs bruk. Här började tillverkas muskötplåt till Söderhamns gevärsfaktori. 1695 arrenderade HG Enander bruket, som han senare kom att äga tillsammans med Västlands bruk. Under rysshärjningarna 1719 brändes det sistnämnda ner. Västlands smedja återuppbyggdes 1721 och masugnen 1722. Strömsberg klarade sig och övergick 1734 i Charles de Geers på Lövsta ägo.

Järnmalmen kom huvudsakligen från Dannemora till Strömsberg och kördes på pråmar bogserade av båt via Tämnarån. Malmen lossades av en stor kran och lades på en vagn. I denna transporterades malmen till malmbacken, där den tömdes ut i högar. Malmslagare bearbetade malmen till mindre stycken, vilka transporterades till rostugnen för att där uppvärmas tillsammans med kolgas. Efter rostningen (malmen fick en knottrig yta) krossades den till mindre bitar.

Därefter hälldes malmen tillsammans med kol i masugnen från dess topp (”kransen”). Varm luft blåstes in i den smältande malm-kolmassan under c:a 12 timmar. Malmen befriades därigenom på syre, järnet kom att innehålla kol, vilket gjorde det sprött. Två dylika ”järnprodukter” erhölls då – tackjärn och gösjärn. Tackjärnet vidareförädlades i smedjan i Strömsberg medan gösen användes till vallonsmide i Ullfors först med båt till Fors och därifrån med häst och vagn.

Bönderna som var arrendatorer till bruket hade med i kontrakt att framställa träkol i kolmilor. Kolet transporterades till bruket i hjul- eller medförsedda stora korgar – ”kolryssar”. Kolen var ofta starkt förorenad av sand och grus och måste tvättas. Detta skedde i ett vattenfyllt tråg – ”vasklåren”, där sand och grus, som var tyngre, sjönk till botten medan den lättare kolen flöt på vattnet.

För att få smidbart stål måste det kolhaltiga tackjärnet befrias från det mesta kolet. Detta skedde i lancashirehärden, där tackjärn och kol blandades och smältes. Till smältan fördes luft, vars syre förenade sig med kolet. Därmed renades järnet, och avsvalnat och i degaktig form kunde det smidas via ”mumblingen” – en vattendriven hammare – till mindre bitar – ”smältstycken”. Vid lågt vatten ersattes ”mumblingen” av en stor ånghammare, som kallades Karl XII.

Lancashirejärnet smiddes sedan ut till stångjärn (Strömsbergs bruk enda ”förädlade” järnprodukt). I vällugnen upphettades järnet till smidbart skick och bearbetades i räckhammaren till stångjärn. Sista momentet var att släta till produkten i släthammaren.